Hagapojken

Den absolut värsta känslan man kan känna är den enorma pinsamhet som far runt i kroppen när man ser en svensk ungdomsfilm, Fucking Åmål har alltid varit nummer 1 på min pinsamhetslista men Sandor slash Ida är faktiskt 18 gånger värre. Jag kan inte kolla, jag skrattar falskt för att försöka känna något annat än det man känner när det händer något pinsamt. Hade jag en pistol i min hand just nu skulle jag faktiskt överväga att skjuta mig själv, jag klarar inte mer av Sandor slash Ida.

När jag var mindre tyckte jag inte såna filmer var speciellt pinsamma, mina föräldrar och andra vuxna tycker säkert det är jätteroligt att se den här typen av filmer, men när man är mitt i mellan? Hur känner man då? Man tycker personerna i filmerna är så jävla patetiska och börjar fundera på hur man själv var i den åldern. Dock har jag ännu inte förstått hur gamla dom är i filmen och jag kommer nog heller aldrig att få veta för nu har jag fått nog.

Det var dock inte bara pinsamheten som fick mig att stänga av, varför i helvete måste man höra Brolle Jr´s jävla musik överallt? Direkt när jag hörde de första tonerna av Mr Pojkbandsfrilla deluxe 2000 stängde jag av.