Hagapojken

När jag gick i nionde klass hade jag en mentor/musiklärare som hette Houng Sourri, hon hade tyvärr problem med språket. Jag kommer ihåg att jag hade ett helvete min första dag, förstod inte ett skit av vad hon sa. Det var bara att nicka och se glad ut när man inte förstod. Hennes betygskriterier var väl inte riktigt som de flesta andra musiklärares i detta land om man säger så.

Musiklektionerna rullade på under året och det var mycket klassisk musik som skulle paras ihop med rätt kompositör och även gitarrspelande på schemat. Jag som var ny ville såklart imponera på min nya musiklärare och sa att jag hade spelat gitarr i snart 7 års tid. Houng blev jätteglad och log varje åt mig varje morgon resten av terminen, när väl slutprovet kom så skulle man förutom det teoretiska också spela en låt och sjunga till för henne. Jag, som såklart inte har spelat gitarr i sju års tid och inte heller spelat något under hela året, blev lite nervös, hur i helvete ska det här gå?, tänkte jag för mig själv.

När jag väl kom in i rummet och greppade gitarren kändes det som en ängel log åt mig.

"Du behöver inte spela Daniel, jag vet att du kan".

De orden har levt kvar inom mig sen den dagen, tack vare en vit lögn fick jag VG i musik. Olle, som var tvungen att spela och förmodligen inte gjorde så bra i från sig, försökte uppmärksamma Houng på att jag bara hade ljugit om mitt gitarrspelande.

I dagens läge kan jag dock spela gitarr relativt bra, är dock ingen Mark Knopfler.

/ SilverSeven